GIF-bild: marrub.gif
GIF-bild: 119_bar_10860.gif
Se sida om Marmorbrukets skola
Se gamla foton från Marmorbruket
Se några gamla foton från Gunhild Berggrens fotoalbum.

På bilden ser du kontorsentrén till Marmorbruket och jag skall i korta ordalag försöka ge lite fakta om dess långa historia.
Att folk i alla tider farcinerats av den gröna marmorn som finns vid Marmorbruket, det råder det nog ingen tvekan om. Det äldst bevarade föremålet är från 1200-talet och är en dopfunt i Östra Eneby kyrka i Norrköping. Dock kan man nog anta, att intresset för den vackra gröna stenen kan dateras betydligt längre tillbaka i tiden.
Exakt tidpunkt för marmorbrytningen i större skala går ej att fastställa. Tidigare fanns dock ett kalkbrott i området och där var drift mellan 1639 till omkring 1655. Kalkstenen användes vid masugnsprocessen och troligen fraktades kalkstenen till masugnen vid Skvätta. Kalkberget kallades för Limberget och det var säkert för att kalksten på den här tiden kallades för limsten. Det kan ju vara så, att man vid kalkbrytningen upptäckte att det fanns marmor i berggrunden, för man höll ju till inom samma område där sedan marmorn kom att brytas i större skala.
GIF-bild: bruket.gif
Första brytningsrätten...
Grundare till industrin Marmorbruket var Belgaren och bildhuggaren Nicolaus Millich.Han fick i slutet av 1660-talet i uppdrag att utsmycka Stockholms slott och Drottningholms slott, vilka var under ombyggnad vid den här tiden. Han och de två kompanjonerna Henrik Cletscher och David Klöcker ansökte därför år 1673 om ensamrätt att få bryta marmor i hela Sverige. Ansökan behandlades i Bergskollegium den 4 dec 1673, där den i princip blev tillstyrkt. David Klöcker var född i Tyskland
och blev anställd att utsmycka Drottningholms slott på 1660-talet. Han fick titeln hovmålare och adlades sedermera till Ehrenstrahl.
Klicka på bilden för att se den större.
Till vänster är konstnären själv. Nästa bild visar den fasta utsmyckningen i Hedvig Eleonoras paradsängkammare på Drottningholm, som Klöcker målade 1668. Nästa bild är målningen av Karl XII till häst. Längst till höger ett frimärke utgivet 17 mars 2000 och motivet är en del av en takmålning på Drottninholms slott som klöcker målade 1695.
I det slutliga privilegiet, som utfärdades av Kungl. Maj:t den 18 dec år 1673 inskränktes friheten från knektutskrivning till att gälla brukets arbetare och ej de bönder kring bruket, som arbetar på detsamma. Vidare bestämdes, att om en jordägare genom brytning av marmor tillfogades skada, skulle ersättning utgå.
Deras ansökan beviljades och de erhöll ett privilegiebrev, som gav dem ensamrätt på marmorbrytning i hela landet 25 år framåt.
Året därpå bildades Marmorbruket och leveranserna till Millich verkstad intill Riddarhuset kom igång.
Millich görs nu till uppsyningsman över marmorhanteringen i riket, eftersom han var den ende, som kände till denna för landet nya näring. "I ersättning för sitt arbete som marmorinspektör, skulle han årligen hava 600 daler silvermynt".
Under 1670-talet uppfördes ett nytt kungligt stall på Helgeansholmen i Stockholm. Krubborna i stallet tillverkades i marmor och den 12 mars 1675 kontrakterade Nikodemus Tessin d.ä, stenhuggare Andreas Edter om leverans av 47 st hästkrubbor. I betalning skulle Edter erhålla 50 daler kopparmynt per spilta. Dessutom tillkom för själva marmorstenen 1 daler kopparmynt per fot.
Stallet ödelades den 24 feb 1696 av eld, men troligen kunde flertalet av krubborna återanvändas när stallet återuppbyggdes de nästföljande åren.
Brytningen var i övrigt ganska sporadisk och endast åren 1675-86 och 1696-97 var produktionen igång och under tiden fram till 1722 låg driften nere.

Slutet på Svenska stormaktstiden...
JPG-bild: karl12.jpg
Att driften låg nere de sista åren hade säkert med Karl XII:s död att göra. Han stupade ju utanför Fredrikshald den 30 nov 1718 och den svenska stormaktstiden var över. Året därpå anlände ryska trupper sjöledes och brände ner Norrköping. Under inseglingen genom Bråviken gjorde de strandhugg på både södra och norra sidan Bråviken och brände och skövlade bygden.
På bilden ser du den berömda tavlan Karl XII:s likfärd. Klicka på bilden för att se den större.
Om den panikartade situationen vittnar Vikbolandsböndernas åtgärd att inkomma till Norrköping med en skrift, vari de underkastade sig den ryske tsaren. Stavsjö och Virå bruk brändes ner och även skogsområdet mellan Stavsjö och Bråviken eldhärjades.
1720 reser landshövding Gustaf Bonde runt i trakterna och inspekterar förödelsen. Han skriver att stor skogsbrist uppstått i området och att "av alla de byggnader, som på Marmorbruket varit, återstod endast en liten stuga, där en torpare bodde". En inte allt för djärv gissning är väl att all förödelse var de ryska truppernas verk.

Nytt privilegiebrev...
År 1772 utärdades ett nytt privilegiebrev och det kom att gälla in i våra dagar. Driften övertogs av Eric Wrangel och Gabriel Gyllengrip och vid denna tidpunkt bröts marmor ur två brott.
Redan 1716 hade Wrangel i sina minnesanteckningar omnämnt att han visades en sten "utur ett berg i Kolmården, som jag fann vara en art av gråsprängd marmor". Han tillägger, "att sedan han besett fyndplatsen stod det klart för honom, att en dylik - landets produkt - borde utnyttjas".
Ansökan om privilegier lämnades in redan 1720, men av någon anledning sändes de till Kommerskollegium och ej till Bergskollegium, som man kunde förvänta. Dessutom var ansökningshandlingarna bristfälliga och dåligt underbyggda. Det ligger nära till hans att tro att herrarna hade goda försänkningar i Kommerskollegium och därför trodde på en enkel hantering av ärendet. Dock remitteras ärendet den 30 juni 1720 till Kammar- och Bergskollegium samt länsstyrelsen i Östergötlands län. Av senare handlingar framgår att även Krigskollegium har fått ärendet på remiss.
Anledningen till byråkratin torde vara bristen på skog, efter ryssarnas härjningar året innan. Det konstateras dock, att bara väl marmorbrytningen kommer igång, så är behovet av skog ej så stort. Enligt landshövding Gustaf Bondes remissvar, anser han att virke till byggnation bör kunna köpas från annat håll. Sedan blir det tyst om Marmorbruket fram till den 28 nov 1721, då Kommerskollegium framlägger ärendet för Kungl. Maj:t.
Vissa problem har doch uppstått, då det visar sig att det nämligen kunde tänkas, att den utländska arbetskraft man tänkt anskaffa "ej ville hålla till godo med att bo på Marmorbruket, utan ville förlägga sin arbetsplats till Norrköping eller Nyköping". För en sådan händelse ville Kommerskollegium utverka befrielse för Marmorbruket från att betala den vanliga stadstullen, d.v.s en kronoinkomst, som inkasserades då varor fördes in i städer. Vidare föreslår kollegiet, att Marmorbruket skulle få tillgodogöra sig vissa begränsade handelsrättigheter, d.v.s. betala sina bönder med sill, salt och spannmål, "efter bönder hellre taga varor än pengar". Men det kan knappast vara dessa två frågor som förhalar ärendet ett helt år. Den troliga förklaringen är att Johan Wattrang, som var måg till David Klöcker - numera adlad till Ehrenstrahl - krävde att få sin svärfars utgifter under ett tidigare skede ersatta eller att själv som tredje man ingå i företagen. Kollegiet förklarade dock, att det gamla privilegiet av år 1673, endast hade laga kraft så länge industrin ifråga uppehölls.
Efter alla turer utfärdade så Kommerskollegiet det nya privilegiet den 17 mars 1722. Privilegiebeslutet kom att granskas av 1723 års riksdag, som t.o.m uttryckte sin tacksamhet mot regeringen för vad den uträttat i detta stycke.

Kartläggning och uppbygnad
År 1723 kartläggs Marmorbruket och upptar då även hemmanet Fagervik. Det egentliga Fagervik hade ca 3 tunnland åker, medans torpet Lilla Fagervik - som då var öde och låg där Långgången nu är beläget - endast hade ett halvt tunnland. Nere vid sjön uppfördes en byggnad som tjänade till bostad åt inspektoren. Några arbetarstugor uppförs vid nuvarande Fridtuna och även en smedja byggdes upp under 1724. Brytningen kom igång först under 1725 och två stenhuggare arbetade då med att tillverka spisar och golvsten.

Bolagsbildning
Investeringarna krävde nya intressenter då Wrangel och Gyllengrip inte var särskilt förmögna. De anhöll 1726 om att få upptaga nya delägare, vilka skulle bli delaktiga i de förmåner som privilegierna utlovade. Deras ansökan beviljades vid rådssammanträde den 6 september 1726.
Dock framgår av de handlingar som Wrangel efterlämnat, att en uppdelning av bruket ägt rum redan i juni 1722. Uppdelningen bestod i delägarskap uppdelat på 64 lotter eller andelar. Den 29 juli 1723 såldes 10 andelar till assessor v. Hökerstedt med samma förmåner och rättigheter som grundarna. Märkligt nog nämns inte v. Hökerstedt i förteckningarna över delägare - trots att han kom att spela en stor roll i brukets historia - fastän han både 1723 och 1724 var delägare. Måhända var hans riksdagsengagemang för bruket så påfallande, att det ej var lämpligt att utåt skylta med delägarskap. Eller hade han tjänat en slant på försäljning av andelarna?
Enligt Gyllengrip hade de båda stiftarna 10 andelar per man, ekonomigaranten Stierncrona 14, Carl Gyllenborg 10, stadssekreterare Bunge hede 10 samt lagman Gyllenborg 5 andelar. Då antalet andelar sades uppgå till 64, kan ju de 5 återstående tänkas tillhöra v. Hökerstedt.

Stockholms slott
JPG-bild: trekronor.jpg
Redan 1697 hade det gamla kungaslottet Tre Kronor brunnit ner. Det byggdes av Birger Jarl i mitten av 1200-talet och var egentligen en tvådelad borg. Namnet Tre Kronor fick borgen i mitten av 1300-talet av konung Magnus Eriksson.
Klicka på bilden för att se den större.
Uppförandet av ett nytt slott hade påbörjats av Nikodemus Tessin d.y men hade legat nere sen 1710 och han satte nu in all sin kraft för att fullborda bygget. Tessin levde 1654-1728 och var hovarkitekt till Karl XI och Karl XII. På första bilden ser du en oljemålning av honom och på nästa bild ser du Tessinska Palatset, som han uppförde och bodde i. Det fungerar numera som residens för Stockholms landshövding.
Klicka på bilderna för att se dem större.
JPG-bild: tessin1.jpg
JPG-bild: tessin2.jpg
Han framlade till 1726-1727 års riksdag en plan för färdigbyggandet av slottet på 4 år. Följden blev att ett förslag om särskild skatt - slottshjälp - behandlades den 31 juli 1727 på riddarhuset. En viss herr v. Hökerstedt föreslog då, att marmorn till slottet skulle tas från Marmorbruket! Tessin svara då, att svensk marmor redan använts till slottet, men att man nog också behövde utländsk sten till vissa rum, eftersom "grön spis och bord ej skicka sig i de präktigaste rummen". v. Hökerstedt framhöll då, att den svenska marmorn bjöd på så många färgnyanser att den nog skulle duga. "Kan man behålla pengarna inom landet , är det väl" blev hans slutreplik!
I adeln bifall fanns en passus av följande lydelse: "För övrigt är ridderskapets och adelns mening, att man till denna slottsbyggnad så mycket som möjligt är och helst nyttja svensk marmor." Prästerskapet biföll några dagar senare med samma tillägg. Man måste säga att Marmorbrukets intressen framfördes på ett skickligt sätt under riksdagen 1726-1727.
I och med utsikterna att få leverera marmor till slottsbygget, steg nog intresset för delägarskap i bruket. Bl.a. köpte amiral T. Ankarcrona 2 andelar och det var han som under namnet Teodor Christophers i en roddbåt natten mellan 11-12 december 1715 räddade Karl XII från ett sönderskjutet Stralsund!
Av ett kvitto daterat den 25 novenber 1727 framgår att Brunge övertar Wrangels privilegiebrev och andra handlingar. Därefter är Brunge och H. König direktörer i företaget och efter några år verkar König vara ensam ledare. I alla fall är det han som undertecknar kontrakt och sköter räkenskaperna. Här ser du 3 interiörer i marmor på slottet. Klicka på bilderna för att se dem större.
JPG-bild: slottet2.jpg
JPG-bild: slottetspis.jpg
JPG-bild: vastra.jpg
På hösten 1727 uppgjordes ett kontrakt mellan slottsbyggarna och Marmorbruket. Det förbryllande är att såväl Bunge som Ankarcrona undertecknar kontraktet både som säljare och köpare! Kontraktet avsåg 300 balustrar, varav hälften skulle leveras 1728 och andra hälften 1729. Priset skrevs till 16 daler silvermynt per baluster. Leveranserna skedde utan förvecklingar och som det verkar har nog löftet om kontraktet varit klart långt innan det undertecknades. Eller är det möjligt att Marmorbruket med dåvarande resurser, klarade av att leverera 50 balustrar före den 6 juli, när kontraktet skrevs under den 27 mars! När de första balustrarna levererades var inte Nikodemus Tessin längre i livet, han avled den 10 april 1728 och chef för bygget var sonen Carl Gustaf Tessin.
Bygget drog dock ut på tiden och den kungliga familjen fick vänta till 1754 innan det kunde flytta in i slottet med dess 608 rum!

JPG-bild: slottet.jpg

Bruket under frihetstiden
Frihetstiden kallas ju tiden efter Karl XII:s död och Fredsuppgörelserna med England, Danmark, Preussen och Ryssland. Sverige miste ju då Östersjöprovinserna och sin kornbod Livland. Man började inse att i framtiden fanns inte mycket att vinna på krig och en optimistisk återuppbyggnad av landet väcktes i vida kretsar.
Den f.d delägaren i Marmorbruket - Wrangel - utnämndes 1733 till landshövding i Västerbottens län. Fem år senare återbördades han till Stockholm och utnämndes nu till riksråd. Dett var till gagn för bruket, då han även satt som ordförande för sekreta handels- och manufakturdeputationen. Där talade han sig varm för importförbud på varor som kunde tillverkas inom landet och föreslog att en tull på 5% skulle införas om import ändå förekom.
Gyllenborg som varit mycket aktiv i brukets ledning utsågs 1936 till kanslipresident och kunde omöjligt ägna bruket lika mycket tid. Döärtill kom att Bunge och König gick bort samma år, vilket var till stort men för Marmorbruket.
Under 1730-talet infördes en ny organisation på bruket, vilket skulle råda några årtionden framöver. Man startade en avdelning i Stockholm med egen bokhållare och så avdelningen på själva Marmorbruket där också en bruksbokhållare skulle finnas.

Stora investeringar
Under 1740-talet gjordes stora investeringa i bruket och totalt uppgick kostnaderna till 10.000 daler kopparmynt. Den stora investeringen gjordes i en marmorsåg vid Erlandstorp, som invigdes 1742. Vidare byggdes 2 verkstäder samt en kran vid Flathälla samt införskaffades pråm , båt och brygga. Man inköpte även 4 hästar, byggde stall och höslinder. Ägarna byggde även ett stenhus bestående av sal och kammare, vilket betingade en kostnad av hela 2000 daler kopparmynt!
I Cornelius Tenggrens räkenskaper framgår också att man köpt Erlandstorp för 500 daler kopparmynt och Gussäter, Oxåker, Fagervik och Holmtorp för sammanlagt 261,24 daler kopparmynt. Fortfarande in på 1740-talet upptog leveranserna till slottet huvuddelen av produktionen och 1744 slutade räkningen på 48.000 daler kopparmynt. Men från att ha varit runt 20 anställda under 30-talet, minskades det till 15 på 40-talet. För det mesta höll man utlovade leveranser till slottet, men i mars 1744 berättas att en båtlast som 6 veckor tidigare lämnat Marmorbruket, men som på grund av ström och motvind nu låg infrusen en mil från Stockholm!

Nya orostider
Under 40-talet var tiderna åter dåliga i Sverige, främst beroende på att man åter var på krigsstigen. Den 28 juli 1741 hade Sverige förklarat krig med Ryssland, ett krig som utkämpades i Finland som då tillhörde Sverige. En bidragande orsak till kriget är att det diplomatiska sändebudet major Malcolm Sinclair mördas av rysk militär i Schlesien.
Sverige har inga framgångar i kriget och 1743 ställs de yttersta befälhavarna, Generalen Charles Emil Lewenhaupt och Henrik Magnus von Buddenbrock till svars för det misslyckade kriget och döms till att "mista liv, ära och gods" och de avrättades under sommaren 1743!
Kriget tärde ju på Sveriges ekonomi och slottsbyggarna fick inte de medel som krävdes. Detta gjorde att Marmorbruket hade stora problem att få betalt för sina produkter. Under hela 40-talet och en bit in på 50-talet fick man ligga i för att få betalt och ständigt ville slottsbyggarna pruta på uppgjorda priser.
All tillverkning gick dock inte till slottet, man hade nämligen en order på en portal för kyrkogårdsmuren vid S:t Olai i Norrköping. Från början var meningen att tillverka portalen i täljsten, då Kolmårdssmarmor ansågs för dyr. Me några församlingsbor gick in och betalkade mellanskillnaden. Kontrakt skrevs den 26 maj 1746 och kostnaden uppgick till 1.170 silverdaler.
JPG-bild: olai.jpg
Den levererades i november samma år, men församlingen hade nu börjat bygga det s.k. Stadstornet och portalen placerades vid tornets fasad mot Drottninggatan i stället. Där stod den fram till 1948, då Marmorbruket levererade en ny.
På bilden ser man den uppförda portalen och på Drottninggatan är ett hästspann på väg uppför gatan.Klicka på bilden för att se den större.

Ny ägare träder in
En av ledarna under mång år - Eric Wrangel - avlider 1765 och begravdes i det Wrangelska gravkoret på Aspö kyrkogård i en marmorsarkofag. Koret är beläget under en kulle, på vilket en fyrkantig sockel av Kolmårdsmarmor är placerad. En Johan Falkesson köper Wrangels andelar i bruket och förvärvar även fler andelar vid denna tidpunkt. Falkesson bar titeln revisor och var född 1713 i Stettin. Han tog över bruket och trodde sig nog kunna tjäna stora pengar på främst export, men det stundade bistrare tider, främst beroende på "mössornas" maktövertagande i Sverige 1765.
Vid bouppteckningen efter O.B. Ehrencreutz konstateras: "I Marmorbruket på Kolmården äger sterbhuset 1/3 i trenne lotter, men som detta verk ej på flera år givit någon avkastning, alltså kan ej något värde utsättas."
Leveranserna till slottet var få, dock återstod en stor leverans avseende en rekvesition från 1740-talet, nämligen "stenbryggan i Norrström", d.v.s. Norrbro. Beställningen var på 890 block, varav 550 skulle vara 12-14 kvarter långa. På Marmorbruket var man betänksam, eftersom man måste hämta så stora block under jorden till dryga kostnader. År 1750 hade man endast levererat 157 block, men under åren 1764-1766 levererades ytterligare 133 block. Driften vid den här tiden hålls igång mest tack vare dessa block och så sent som 1967 nämner Falkesson att han har block klara för leverans.
Från mitten av 1760-talet och framåt tillverkades mängder med möbler i Sverige och en ej obetydande mängd gick på export. Många byråer blev utrustade med marmorskivor från Marmorbruket.
JPG-bild: gyllenborg.jpg
1775 Köper Falkesson Hersby på Lidingö och har då avyttrat aktiemajoriteten i bruket. Troligen förlorar han pengar på bruket och åren 1774-1775 har bruket uppförts på restlängden för obetald skatt och efter hans död 1779 blev det urarva konkurs.
Den som köpte Falkessons andelar, var C.J Gyllenborg som under åren framöver köper upp alla andelar och blir ensam ägare till Marmorbruket. Klicka på bilden för att se den större.
Många magra år följde, tills han 1796 sålde bruket för "8.000 riksdaler i riksens ständers kreditsedlar d.v.s riksgälds" till ryttmästare G.F. Klingsredt och löjtnant Jonas Klingstedt. Samtidigt beviljas inteckningar på 7.000 i bruket, viket antagligen är ett lån från säljaren till köparna. Gyllenborg blir ledamot av Högsta Domstolen år 1800 och utses 1809 till president i Kammarrätten.
Förhoppningen var väl att de nya ägarna skulle få fart på bruket, men så blev inte fallet, utan 1801 är Gyllenborg åter ägare! Detta skedde troligen mot hans vilja och orsaken var antagligen lånet till de senaste köparna. Han sökte dock sälja bruket igen och den 20 maj 1802 övergick bruket i affärsmannen J.G Norstedt ägo. Han var från Norrköping och erlade 6.000 riksdaler i köpeskilling.
Genom detta köp avslutades en epok i brukets historia - nämligen den andelsmässiga. Med Gyllenborg rörsvann också den sista representanten för den högadliga krets, som i större skala startade verksamheten vid bruket i början på 1720-talet.
Norstedt tog ut mutsedlar på två nya marmorbrott i augusti 1802 - det ena mitt emot Bäcktorpet och det andra på Kungsskogen i närheten av Erlandstorp. Han verkar dock tvivla på brukets framtid, för han säljer det i november 1802 till Mattias Ungern-Sternberg på Äs i Julita. Dock vann affärenej laga kraft vid tinget år 1803, utan Norstedt fortsätter att uppträda som ägare och detta år tar han ut mutsedel på ett brott "Sandtäppan" på Råsäters ägor.
Anledningen till de nya inmutningarna torde vara att det dykt upp en konkurrent i Norrköping, nämligen Fabrikör C.Fr Beurling som fått en mutsedel vid Uttersberg på gärdet ner mot Svinsjön. En jakt på nya marmorbrott tycks ha uppstått för även Norstedt gör en inmutning vid Uttersberg och dessutom får han fyra mutsedlar vid Bränntorp. Kampen upphör i november 1805, då Norstedt bytte bort bruket till Beurling mot dennes egendom i kvarteret Bergsbron i Norrköping. I köpet ingår även vattenrätt vid Västgötegatan och en melklanskillnad av 2.511 riksdaler och 24 sk. o. 5 runstycken speciemynt. Troligen gjorde Norstedt en bra affär med tanke på speciemynten, som stod högt i kurs vid denna tid.
I och med Beurling inträder en ny epok i brukets historia, han flyttar nämligen ut till bruket och blir dess först brukspatron. Han har stora planer, men resultatet blir långt ifrån lysande. En orsak torde vara brist på kapital och tillverkningsvärdena för 1805 var 88 riksdaler banko. Siffrorna för de fyra därpå följande åren var 100, 120, 173 och 159, allt i riksdaler banko. För åren därefter saknas siffror, men allt tyder på fortsatt nedgång och år 1811 har bruket endast tre fullgoda arbetare.

Den Ekermanska epoken
Sjökapten J N Ekerman blev ny ägare 1812 och en upprustning och expansion skedde. Man lånade pengar och byggde ut verksamheten, men några årtionden senare blev marknaden kärvare och man fick problem. Under hela 1830-talet var det dåliga tider och verksamheten gick troligen med förlust. På kvällen den 30 mars 1836 sitter Ekerman och skriver ett brev till mågen Eric Westerberg i Stockholm, då han drabbas av ett slaganfall. Nästa morgon fortsätter dottern Carin att skriva på samma ark, vilket hon sänder till sin morbror i Gusum. I brevet står bl.a.

"Gode Ekenstam! Just nu då pappa satt och skrev till Eric, fick han en sorts slagattack eller vad man skall kalla det för, ej tycks han höra, ej kan han tala och ej det minsta röra sig. Gud hjälp oss väl. Allt är så häftigt att man ej kan hinna sansa sig. Vi har skickat efter åderlåtare och doktor. Pappa tycktes teckna, att han ville hava hem Eric, därför skrev jag till honom nu med posten..."


Ekerman avlider i en ålder av 68 år och begravs i Krokeks kyrka. I Konungsund s dödsbok ristade kyrkoherde Schenmark en högstämd runa, där det bl.a. står: "Konstnärsarbete gjorde honom vida berömd. Hans rediga och glada själ allmänt älskad, högaktad."
Brukets ekonomi var körd i botten och en konkurs syntes oundviklig. I sista stund undveks konkursen tack vare stenhuggare G Levin från Stockholm, i kompanjonskap med Ekermans svärson Eric Westerberg. Vid denna tidpunkt fanns 33 arbetare på Marmorbruket, för att minska till 20 år 1840 och sjönk ytterligare fram till 1850, då endast 16 arbetare var anställda.
JPG-bild: 22.jpg
1846 fick bruket en stor leverans, nämligen till Göteborgs börshus. Ordern bestod av 8 kolonner och lika många baser, till ett sammanlagt värde av 5.800 riksdaler banko. I november 1846 var kolonnerna på plats och stenhuggare Elias Rask erhöll 33 riksdaler och 26 sk. för det fina arbetet.Numera inrymmer börshuset Göteborgs kommunfullmäktige. Klicka på bilden för att se den större.

Obelisken i Borås
I början av 1820-talet hade bruket färdigställt en 17 alnar hög obelisk, som beställts av Borås stad, som ville tacka Karl XIV Johan för de tjänster han gjort staden, särskilt i samband med en stor eldsvåda som härjade i staden. Emellertid svängde borgerskapet i opinion mot kungens konservativa tänkesätt. Man ville inte resa någon obelisk och struntade helt sonika i att hämta den, trots att man redan betalat den.
I februari 1849 tillskrevs Borås stad, varvid man påpekade att obelisken låg nerpackad i en trälåda och att denna nu hede ruttnat sönder. Bruket begärde också hyra med 130 riksdaler för de 26 år obelisken legat vid Marmorbruket. Borås svarade att max tio år skulle man kunna tänka sig att betala för, eftersom något tidigare krav ej framförts. Efter kungens död hade motviljan mot honom svalnat och man lyckades utverka anslag av Oskar I till hemtransporten.
I augusti 1850 bar det iväg och i december hade den kommit till Lidköping. Det blev dock inget slädföre på vintern, varför vidare transport fick uppsjutas. Någon av de följande vintrarna hämtades obelisken, men det bar sig inte bättre än att man välte ner i ett dike och där blev obelisken liggande i flera år. Med hjälp av en donation av en urmakare Holmström hämtades obelisken och den avtäcktes högtidigt den 4 juli 1859.

Ny delägare
Westerberg säljer sin del till grosshandlare P.A. Enhörning i juni 1850 och på hösten flyttar Westerberg från Marmorbruket. Man hade stora förhoppningar på att få stora leveranser till byggandet av Nationalmuseum i Stockholm, men stridigheter rörande museets arkitektur har försenat igångsättandet.
JPG-bild: v01.jpg
JPG-bild: butiken.jpg
Till slut enades man och byggnadschef blev Johan af Kleen, vilket gynnade Marmorbruket då han var en stor vän av svensk marmor.
Trots att man kunde få leveranserna till halva priset utförda i Carraramarmor, fick bruket många beställningar under åren 1853 - 1858, vilket var av stor vikt för att hålla driften igång.
Klicka på bilden för att se den större.
Levin meddelar i ett brev till Nationalmuseum den 10 mars 1858 att bruket blivit sålt, men att han ämnar stanna kvar till hösten för att hjälpa den nya ägaren med leveranserna till museet. En trolig anledning till försäljningen torde vara den stora finanskrisen som utbröt i Sverige i slutet av 1857. En lågkonjutur inträffade efter Krimkrigets slut och banker fick slå igen och mängder med konkurser inträffade. Staten fick gripa in och krisen blev kortvarig. .

Bruket blir aktiebolag
Under åren 1858-1861 är Baron A. Rozychi ensam ägare, men efter det bildas Kolmårdens Marmorbruksaktiebolag och ett flertal affärsmän från Norrköping köper in sig. Det första aktiekapitalet utgjordes av 150.000 riksdaler och varje aktie hade ett värde av 500 riksdaler. Man gjorde stora investeringar i anläggningen och 1862 fanns hela 40 arbetare anställda. Investeringarna under ett par år belöpte sig till 40.000 riksdaler, varav 25.000 var ett statslån.
Måhända skyndade man på med investeringarna i allt för snabb takt och någon ekonom visade sig inte Rozychi vara. En schism uppstår i styrelsen efter Rozychis vidlyftiga planer på uppförandet av en helt ny fabriksgbyggnad. Efter det gör Rozychi enträgna försök under flera år, att sälja bruket till ett Engelskt företag.
I Marmorbrukets arkiv framgår senare att Imperial Financial Company övertagit bruket för summan 20.000 pund. Säljarna skönmålar troligen företaget och det drivs som det är ett blomstrande företag. Det lät väl inponerande att man då levererade till Operan i Paris och till en betydande byggnad i London.
Rozychi var fortfarande starkt knuten till bruket, men hans privata ekonomi var trassliga och konkursen var oundviklig. I fallet drogs Marmorbruket med och 1866 försattes det i konkurs.

Till salu!
Marmorbruket atannonserades till salu för tillträde den i juni 1866 och egendomen värderas i annonsen till 123.595:67 riksdaler. Det förrättades auktion den 22 mars 1866, då bruket inropades av A.J. Thunström för 130.000 riksdaler. Thunström visade sig vara ombud för en rad affärsmän från Norrköping, för på det konstituerande mötet den 28 mars övertog bolaget det av Thunström inropade bruket. Åren fram till 1868 var kritiska och bruket gick på lågvarv, mycket beroende på att många i det nya bolaget var inblandade som borgenärer redan innan konkuren och man hade svårt att få fram kapital.

Tid för återhämtning
En som redan tidigare förespråkat drift i mindre skala, var revisorn och Norrköpingshandlaren Ludvir Ringborg. Så skedde också och på styrelsemöte den 5 maj 1869 utses hans son Gustaf Ringborg till disponent för företaget. Redan i slutet av samma år avgick han dock och tillfällig disponent blev Bryggare G.C. Nyström. Han blev sittande längre än beräknat, för han sitter kvar som disponent och styrelseordförande till 1882. Åren fram till sekelskiftet förflöt på i lugn takt och något man reflektera över är att bruket först 1891 drog in telefon. Frågan var på dagordningen vid ett möte 1887, då F. Blomberg föreslog att ledning skull dras via Åby, Strömsfors, Sandviken och Fridsäter. Brukets kostnad skulle belöpa sig till 600 riksdaler. Styrelsen avslog med motiveringen, att Stavsjö bruk, som låg en timmes väg från bruket, ägde telefon som bruket vid behov fick använda!

Ringborgska omdaningen
Åren framöver var problematiska och det var tydligen svårt att få lönsamhet i verksamheten.
Bolaget ombildades och 1902 hade Ludvig Ringborg förvärvat en majoritet av aktierna och bruket var hans. Företaget moderniserades och marknadsfördes internationellt. Dock uppstod nya likviditetsproblem och 1913 blev större delen av arbetstyrkan uppsagd.
JPG-bild: grevinnan.jpg
Bruket drevs dock vidare, med Norrköpings Enskilda Bank vid rodret. Samma år köps hela aktiestocken av Grevinnan Dicken Reuterskiöld, född Wachtmeister och bruket var åter i adlig ägo. Det blev fart på verksamheten och den tidigare marknadsföringen satte nu även fart på exporten. Flera arbetare anställdes och 1936 uppgick arbetsstyrkan till 136 man. Klicka på bilden för att se den större.
Sortimentet breddades och 1944 inköptes AB Gusta Stenförädlingsverk i Brunflo i Jämtland. Det öppnades försäljningskontor i Stockholm, Stenbolagen AB och 1951 bildade AB Offerdals Skiffer, där man utvann glimmerskiffer. Året före köptes Nelssons Stenindustri i Linköping och den 1 juli 1962 övertog man HSB Stenindustri vid Gruvstugan. Driften vid Gruvstugan fortsatte under 3 år, men sedan blev det nedläggning och verksamheten där upphörde. Jag, min far Arthur och ett flertal andra antog erbjudandet att börja arbeta vid Marmorbruket i stället.
AB Gusta Byggelement bildades 1967 där den stora produkten var färdiggjutna trappor.
Grevinnan avled år 1963 men familjen Wachtmeister fortsatte att driva bolaget. Från 1956 var Erik Lövgren disponet på Marmorbruket och dan före julafton 1969 meddelade han de 125 anställda att företaget skulle säljas till Ytongbolagen, Yxhult. I januari året därpå ägde Yxhult alla anläggningar och brytningsrätter. Man avsåg att fortsätta marmorbrytningen, men övrig verksamhet lades ner under året. Det sista marmorblocket togs ut 1978 och den 13 juni samma år avslutades en 300 årig industriepok.

GIF-bild: 119_bar_10860.gif

Det kanske mest berömda arbete som utförts vid Marmorbruket, är nog det i Blå Hallen i Stockholms Stadshus, som uppfördes 1911 - 1923. Rummet är 50 gånger 30 meter och har en takhöjd på 22 meter och det är ju där den årliga Nobelfesten går av stapeln med pompa och ståt.
Golvets vackra mönster har man fått fram genom att använda olika slags marmor och kalksten. Det svängda räcket uppför trappen och längs med balkongen är ett magnifikt hantverk i utsökt vacker Kolmårdsmarmor!
JPG-bild: blahall.jpg

GIF-bild: 119_bar_10860.gif

Det här är "Gustav i Framnäs" Svensson. En riktig hantverkare, som jobbade inom yrket hela sitt yrkesverksamma liv! - över 50 år! Han var stenhuggare och efter många år i yrket blev gubbarna otroligt skickliga med hammare och mejsel, som var de verktyg som fanns att tillgå förr i tiden. På bilden ser det ut som han fräser en profil på en byråskiva.
Gustav bodde liksom några andra marmorarbetare i Kopparbo. Dom hade ca 5 km till jobbet och förr i tiden gick dom över skogen, sommar som vinter. Stigen gick genom det som numera är Kolmårdens Djurpark.
Sedermera blev det cykel som gällde och jag har i klart minne när Gustav kom hemåkande på kvällarna, lätt framåtböjd och med stor energi!


GIF-bild: 119_bar_10860.gif

JPG-bild: bruket5.jpg

Dom här grabbarna behövde inte träna på gymmet när dom slutat jobbet!

GIF-bild: 119_bar_10860.gif

JPG-bild: bruket6.jpg

Tvåans brott.

GIF-bild: 119_bar_10860.gif

En produkt som antagligen alltid tillverkats i Marmorbruket är morteln. I skiftande storlek och utformning var den ju förr ett vanligt bruksföremål, som fanns i många hem. I modernare tider blev den också ett eftersökt prydnadsföremål, fast då i olika miniatyrformat och den minsta mätte väl ca 5 cm i höjd!


GIF-bild: 119_bar_10860.gif

Fortfarande bryts det faktiskt en del Kolmårdsmarmor på ett par ställen där Marmorbruket tidigare hade drift. Det är Borghamns Kalkstensindustri som har en täkt vid Oxåker. Det är straxt intill det som på Marmorbrukets tid kallades för Hagen. Det är företaget Holmstedts Stenteknik som har en mobil anläggning med en jättestor diamantklinga som sågar ut blocken direkt ur berget. JPG-bild: brytningkolmarden.jpg
Sedan har man en diamantförsedd vajer, med vilken man sågar loss blocket i botten. Man kan med denna metod t.o.m såga ut tunna skivor direkt på plats!


GIF-bild: 119_bar_10860.gif

GIF-bild: oxaker.gif Det är lätt att förstå att man bemödar sej att utvinna den här marmorn, för visst är den vacker!
En inte allt för djärv gissning är väl, att så länge det finns brytbar Kolmårdsmarmor kvar i berggrunden, så länge kommer säkert intresset för att utvinna den att leva vidare.
Men Marmorbruket som industri är och förblir nog ett avslutat kapitel.


GIF-bild: 119_bar_10860.gif

JPG-bild: bruket.jpg
JPG-bild: bruket2.jpg
JPG-bild: bruket3.jpg
JPG-bild: bruket4.jpg

Några gamla vyer över Marmorbruket.

GIF-bild: 119_bar_10860.gif

JPG-bild: marmor1.jpg
JPG-bild: marmor3.jpg
JPG-bild: marmor4.jpg
JPG-bild: marmor6.jpg
JPG-bild: marmor10.jpg
JPG-bild: marmor7.jpg
JPG-bild: marmor8.jpg
JPG-bild: marmor9.jpg
JPG-bild: marmor5.jpg

Här är några gamla svartvita foton från Marmorbruket.
På mittenkortet i övre raden ser du från vänster Classon,
Bengt och Ebbe Ljungberg och sittande Lennart "Lelle" Svensson.
Klicka på korten för att förstora dem.
Tack Bengt Ljungberg för lånet av korten!