|
Det som satte fart på det hela, var upptäkten att det här, liksom nere vid Marmorbruket, fanns marmor i berggrunden. Det var t.om så att bröderna Hjalmar och Henning Karlsson redan bröt marmor vid Hagstugan, som gränsar till Gruvstugan. Den sten som utvanns där transporterates till Gropptorp utanför Katrineholm, där den sedan förädlades. ){kind=small} Namnet Gruvstugan var från början namnet på en liten gård med tillhörande åkerlappar.
År 1937 startade marmorbrytningen vid Gruvstugan, där man kom att utvinna den i mitt tycke vackraste Kolmårdsmarmorn.
Dom som drog igång det hela var ortsborna Per Edvard Karlsson, Ernst Konrad Nilsson och Emil Stenbäck. Så hette dom förvisso, men sa man "Pelle i Hagaborg", "Lilla Nisse" eller "Emil i Gruvstugan", var det nog fler som visste vem man menade!Från början var utrustningen primitiv, de första kranarna var av trä och det måste ha knakat i fogarna när min hissade upp marmorblocken!
Vid marmorbrottet, som omedelbarft kom igång med verksamhet, fanns år 1939 17 personer anställda. En egendomlighet med förvärvet var att det först måste ske i VD:n och arkitekten Sven Wallanders namn personligen, eftersom en ekonomisk förening inta fick förvärva sådan mark utan Kungl Majts särskilda tillstånd, vilket tog sin tid att erhålla. Vid styrelsens sammanträde i juli 1939 kunde Wallander meddela, att fastigheten var synnerligen rik på högklassig marmor. Allt talade för att köpet skulle bli en god affär men som vanligt var det nödvändigt att bygga ut anläggningen för att få en rationell drift. Fritjof Ekman undrade dock om det var så klokt. Marmorbrottet var ju hedlt beroende av HSB:s stora produktion. Skulle den minskas kunde marmorbrottet inte helt sysselsättas. Vidare kanske Kolmårdsmarmorn "kommer att gå ur modet". Sven Wallander menade dock att det var ingen risk. "Kolmårdsmarmorn är både vacker och billig och det blir möjligt att sänka priserna". Styrelsen beslöt därefter att bygga ut marmorbrottet med 3 sågar till en kostnad av 150.000 kr.
På fotot nedan är verkstadslokalerna i det närmaste färdigbyggda. Senare uppfördes hitom verkstaden ett stenhuggeri och ett krossverk. Mycket av frånskär och skrot gick genom krossverket och blev en eftertraktad produkt. Det var främst den vita Ekebergsmarmorn man tog tillvara på det viset. I bakgrunden ses den höga transformatorstation som uppfördes. Den står för övrigt alltjämt kvar, men fyller numera ingen funktion. Till vänster om den höga eken ser man den gamla lagårn som hörde till Gruvstugan. )
Byggnaden där de 5 ramsågarna skulle stå är i det närmaste klar att tas i bruk. I förgrunden kom sedan blocklagret att ligga. Där lagrades blocken, i väntan på att just den färgen på sten behövdes. Blocken lastades på vagnar som gick på rälsen som syns på bilden. Här körde man in marmorblocken och sågade till lagom tjocka skivor.Det var ett tidsödande jobb, att rigga sågen med nya block. Särskilt när sågbladen var nerslitna och måste bytas. Bladen var ju långa och det fordrades att dom var rejält spända, för att äta sej ner rakt i blocken. Lika viktigt var det ju att blocken stod stadigt och inte kom i sörelse. Man riggade ju så många blad i bredd som behövdes för att såga upp hela blocket. Var blocken smala ställde man flera i bredd. Vatten och sand hjälpte metallbladen att äta sej genom blocket. )
Sågarna gick dygnet runt och på varje 8-timmarsskift sågade man sej ner ungefär 8 cm! De sista åren hade man införskaffat en snabbsåg med hårdmetalltandade sågblad. (se bild). Den sågade sej igenom blocken med en helt annan fart!
För att klara de efter hand ökade beställningarna av marmor var förbundet nödsakat att arrendera ytterligare marmorbrott. Någon särskilt bra affär var emelletid inte marmorbrottet och åren 1941 - 1943 redovisades förluster. Sedan en del åtgärder vidtagits, redovisades dock fr.o.m 1944 överskott på verksamheten. För hela perioden 1941 - 1950 blev den samlade vinsten efter ordinarie avskrivningar cirka 500.000 kr. Antalet anställda vid marmorbrottet var:
Marmorbrottets leveranser gick i huvudsak till HSB-byggen. I slutet av 1952 kunde dock Wallander i fullmäktige meddela, att man "även haft en mycket lönande export av råblock till Amerika", men export av marmor hörde inte till vanligheten. I själva verket redovisade marmorbrottet förluster varje år under 1950-talet.
 Det välbekanta HSB-emblemet, tillverkades från början i Kolmårdsmarmor och förgylldes med bladguld.Att hugga ut och slipa fram en hög finich, krävde ett stort handlag. En som var mästare på detta var Ivar Pettersson, mer bekant under namnet "Ivar-Per". Enligt min far Arthur var han dock inte road av att ha åskådare omkring sig när han arbetade. Gick någon dit för att beundra hans handlag, eller prata en stund så upphörde han tvärt att hugga och började inte igen förrän han blev ensam. Ivar var en stor och välbyggd man med enorma händer, men att hugga ut och sedan slipa detta detaljerade mönster och sedan förgylla vissa delar, det var något han behärskade till fulländning.
Även i övrigt lockade HSB med generösa förmåner till dem som anställdes. Man ägde ju marken runt industriområdet och erbjöd folk att bygga nya stugor och om man jobbade tio år i företaget, fick man tomtmarken efterskänkt. 6 hus i området byggdes på dessa premisser, låt vara att samtliga är BoRo-hus, ett annat företag som införlivades med HSB i början av fyrtiotalet. )
Det anordnades också sommarutflykter, då även äkta hälften var inbjuden. Ibland med buss, eller som på fotot till vänster med båt. Ett förväntansfullt gäng har samlats på Kopparbo ångbåtsbrygga. De väntar på att skärgårdsbåten skall lägga till och ta dem med till utflyktsmålet Sanden, i S:t Anna skärgård. Båten kommer närmast från Sanviken, där den plockat upp dem som bodde där och i Krokekstrakten. Man får förmoda att resorna uppskattades av de anställda, för detta var nog inte så vanligt på den tiden. Det var i början på 50-talet och resorna man gjorde i övrigt, var nog på sin höjd in till stan! Då fick man förlita sej till Thors Omnibusstrafik, som gjorde nån tur om dagen till och från Norrköping.
Sista arbetsdagen före julupphållet röjdes det undan och dukades till fest!)
Här ses till vänster Konrad Nilsson i samspråk med Ingenjör Lundqvist. Ingenjörn ser lite skeptisk ut, men samtidigt road! Han kände nog "Lilla Nisse" vid det har laget och var på sin vakt! Nilsson var en riktig spjuver som hade talets gåva, vilket vi grannbarn också fick utstå! Bjöd han oss på färska äpplen, var det inte alls säkert att dom var ätbara! Fast våra ansiktsuttryck när vi bet i surkarten roade honom!
) Då HSB i Stockholm i slutet av 1954 anmälde intresse att övergå från marmor till kalksten i trappor och fönsterbänkar, beslutade styrelsen undersöka möjligheten att förvärva lämpligt kalkstensbrott på Öland (se foto).Nedan ses ett av de 3 brott man öppnade på området, men ingen av fyndigheterna var särskilt omfattande. ) Brytningen upphörde med tiden och de sista 5 - 6 åren bröts ingen marmor där. Däremot fraktade marmorblock dit från brotten i Näverkvarn och Bränntorp.Även kalksten bearbetades, främst sten från Borghamn och Brunflo. I liten skala fanns även skiffer i sortimentet, den användes främst till fasadbeklädnad. Inslaget av utländsk sten ökade med tiden och då främst Italiens marmor, som mest användes till fönsterbänkar. Den svarta Belgiska graniten blev också den till många vackra högglanspolerade fönsterbänkar. År 1955, då marmorbrottet fick en ny chef, Sven Eklund, anslogs medel för utökning av mosaiktillverkning med syfte att "åstadkomma en estetiskt exklusiv produkt". Med anledning av att nya material togs upp i produktionen beslutades i början av 1956 att namnet HSB:s Marmorbrott AB skulle ändras till HSB:s Stenindustri AB. )
Ett nytt marmorbrott upptogs nu också i Glanshammar (se foto), som ansågs ha en mera attraktiv marmorprodukt. Men det hjälpte inte mycket. Revisorerna skärpte successivt tonen och ifrågasatte om verksamheten vid stenindustrin skulle fortsätta med hänvisning till de år efter år redovisade förlusterna.Frågan kom också upp i industrikommittén i augusti 1958, den nya VD:n Sven Kypengren framhöll, att det "var nödvändigt att ta ställning till om HSB över huvudtaget skulle fortsätta att driva en stenindustri samt, om så ansågs fallet, om denna stenindustri även borde driva mosaik- tillverkning och annan cementindustri". Industrin hade under senare år experimenterat alltför mycket i avsikt att få fram nya produkter. Han förordade koncentration till naturstensprodukter. Industrin skulle få ett halvår på sig att försöka komma till ett lönsamt resultat. I oktober 1958 redovisades i styrelsen ett PM om stenindustrins situation. Där framgick bl.a, att industrins försäljning till HSB-sektorn successivt minskat, från 95% 1951 - 1952 till 63% 1955 och bara 43% 1958.
I styrelsen togs nu också upp tre alternativ för industrin:
När den övriga industrin gick bra, var, framhöll revisionsstyrelsens ordförande Verner Karlsson i fullmäktige i mars 1959, "den här delen av verksamheten, är den mest bekymmersamma av alla. Det finns inget skäl att ha den kvar. Det går aldrig att få verksamheten lönsam". I princip hade VD och styrelsen samma uppfattning, men som Kypengren uttryckte det, "förlust- en på försäljning skulle bli stor" - och därför fick industrin ännu en chans. Wallander förklar- ade, att det är lånetakets fel "att marmorn kom bort från byggena. Marmorn är en utom- ordentligt bra produkt att ha i våra hus, medan mosaiken är dålig ur nötningssynpunkt".
Foton från HSB, tack Gunhild Berggren för lånet Tillväxten i samhället var ju under 60-talet extrem och stora förändringar skedde. Lönerna steg kraftigt och arbetstiden kortades av i flera omgångar. Först sänktes arbetsveckan till 45 timmar och då jobbade vi varannan lördag! Sedan sänktes det till 42,5 timme och nu var vi lediga varje lördag, det gillade man som tonåring - tänk att få sovmorgon 2 dagar i sträck.
åren bröts 1959 och 1960, då det blev överskott. Resultatet var dock inte överväldigande och revisorerna fortsatte att kräva åtgärder - i realiteten avveckling. Styrelsen kunde dock tänka sig en modernisering av den gamla omoderna anläggningen, om det skulle visa sig att den allt gyn- nsammare utvecklingen 1959 - 1960 blev bestående. Det blev den också, som framgår nedan. HSB:s Stenidustris resultat efter avskrivningar (kronor).
När Kypengren redovisade försäljningen i fullmäktige framhöll han, att alternatidet till en försäljning hade varit att investera i en ny anläggning, som skulle kräva 2,5 miljoner kr.. Även om stenindustrin nu hade gynnsam utveckling, menade Kypengren att det för HSB var bättre att koncentrera resurserna på "sådana högförädlade produkter som snickerier och kylskåp mm utgör". I överenskommelsen med köparen ingick att HSB även i fortsättningen under en period av 5 år till konkurrenskraftiga priser skulle få köpa marmor från den nya ägaren. Personalutvecklingen i HSB:s Marmorbrott/HSB:s Stenindustri AB
Driften fortsatte i Marmorbrukets regi även om man förstod att dagarna var räknade och att en nedläggning var oundviklig. 1965 upphörde verksamheten och maskiner och utrustning forslades bort. De anställda som ville fick börja vid Marmorbruket och jag, min far Arthur och flertalet av de övriga arbetarna fortsatte inom yrket där.
Där Djurparken ligger fanns förr många härliga skogsstigar och fina bärmarker. Bland annat fanns en stig som mynnade ut där Vildmarkshotellet nu ligger och fortsatte ner till en fyr som ligger på bergsidan vid Bråviksstranden. Det kallades röda berget och många är de tidiga söndagsmornar som far tog oss med dit ner för att meta abborrar. Skulle man gå samma väg i dag, fick man först ta sej genom elefantdalen och sedan korsa savannen! Snacka om strapatser! Men även på vår tid var varje promenad ett litet äventyr, då stigen dit ner var enormt brant och oländig på sina ställen! Men väl nere vid Bråviken, med maskburk och matsäck i bagaget, väntade några spännande timmar bakom flötet! Så mycket fisk minns jag inte att vi fick, men för oss ungar var ju själva äventyret den stora höjdpunkten! Fast även Kolmårdens Djurpark är ju ett äventyr, men var sak har förvisso sin tid! |
