Det jag här vill skildra är en liten dokumentation av en, i historiskt perspektiv, ganska kort industriepok. Den varade knappt 30 år, men bidrog i stor utsträckning till att omvandla bygden till vad den är i dag. I ett första skede från jordbruksbygd till ett litet villasamhälle runt fabriken. Senare kom ju att byggas en djurpark här, men om så blivit fallet även förutan industrins tillkomst, är ju omöjligt att uttala sej om. Det som satte fart på det hela, var upptäkten att det här, liksom nere vid Marmorbruket, fanns marmor i berggrunden. Det var t.om så att bröderna Hjalmar och Henning Karlsson redan bröt marmor vid Hagstugan, som gränsar till Gruvstugan. Den sten som utvanns där transporterates till Gropptorp utanför Katrineholm, där den sedan förädlades. Namnet Gruvstugan var från början namnet på en liten gård med tillhörande åkerlappar. Å r 1937 startade marmorbrytningen vid Gruvstugan, där man kom att utvinna den i mitt tycke vackraste Kolmårdsmarmorn. Dom som drog igång det hela var ortsborna Per Edvard Karlsson, Ernst Konrad Nilsson och Emil Stenbäck. Så hette dom förvisso, men sa man "Pelle i Hagaborg", "Lilla Nisse" eller "Emil i Gruvstugan", var det nog fler som visste vem man menade! Från början var utrustningen primitiv, de första kranarna var av trä och det måste ha knakat i fogarna när min hissade upp marmorblocken! 1940 övertog HSB verksamheten och byggde upp den industri som kom att heta HSB:s Stenindustri och som kom att ge liv åt bygden under 25 år. Det blev t.om så att hela området gick under namnet HSB och postadressen var HSB, Kolmården! Här är verkstadslokalerna i det närmaste färdigbyggda. Senare uppfördes hitom verkstaden ett stenhuggeri och ett krossverk. Mycket av frånskär och skrot gick genom krossverket och blev en eftertraktad produkt. Det var främst den vita Ekebergsmarmorn man tog tillvara på det viset. I bakgrunden ses den höga transformatorstation som uppfördes. Den står för övrigt alltjämt kvar, men fyller numera ingen funktion. Byggnaden där de 5 ramsågarna skulle stå är i det närmaste klar att tas i bruk. I förgrunden kom sedan blocklagret att ligga. Där lagrades blocken, i väntan på att just den färgen på sten behövdes. Blocken lastades på vagnar som gick på rälsen som syns på bilden. Här körde man in marmorblocken och sågade till lagom tjocka skivor. Det var ett tidsödande jobb, att rigga sågen med nya block. Särskilt när sågbladen var nerslitna och måste bytas. Bladen var ju långa och det fordrades att dom var rejält spända, för att äta sej ner rakt i blocken. Lika viktigt var det ju att blocken stod stadigt och inte kom i sörelse. Man riggade ju så många blad i bredd som behövdes för att såga upp hela blocket. Var blocken smala - som på bilden - ställde man flera i bredd. Vatten och sand hjälpte metallbladen att äta sej genom blocket. Sågarna gick dygnet runt, från måndag till lördag och på varje 8-timmarsskift sågade man sej ner ungefär 8 cm! De sista åren hade man införskaffat en snabbsåg med diamantförsedda sågblad. Den sågade sej igenom blocken med en helt annan fart! Man öppnade tre dagbrott på området, men ingen av fyndigheterna var särskilt omfattande. Brytningen upphörde med tiden och de sista 5 - 6 åren bröts ingen marmor där. Däremot fraktade marmorblock dit från brotten i Näverkvarn och Bränntorp. Ett stort inslag i hanteringen blev också den vita marmorn från Ekeberg i Närke. Även kalksten bearbetades, främst sten från Borghamn och Brunflo. I liten skala fanns även skiffer i sortimentet, den användes främst till fasadbeklädnad. Inslaget av utländsk sten ökade med tiden och då främst Italiens marmor, som mest användes till fönsterbänkar. Den svarta Belgiska graniten blev också den till många vackra högglanspolerade fönsterbänkar. Att det fanns ett stort hantverkskunnande råder ingen tvekan om. Det välbekanta HSB-emblemet, tillverkades från början i Kolmårdsmarmor och förgylldes med bladguld. Att hugga ut och slipa fram en hög finich, krävde ett stort handlag. En som var mästare på detta var Ivar Pettersson, mer bekant under namnet "Ivar-Per". Enligt min far Arthur var han dock inte road av att ha åskådare omkring sig när han arbetade. Gick någon dit för att beundra hans handlag, eller prata en stund så upphörde han tvärt att hugga och började inte igen förrän han blev ensam. Ivar var en stor och välbyggd man med enorma händer, men att hugga ut och sedan slipa detta detaljerade mönster och sedan förgylla vissa delar, det var något han behärskade till fulländning. Som mest jobbade där ca 50 personer, varav ett tiotal tjänstemän. Man hade ju Marmorbruket att konkurrera med när det gällde arbetskraft och man var tvungen få dit arbetskraft från t.ex Krokek, som ligger 1 mil därifrån. För att underlätta transporterna, bekostade företaget en buss som gick morgon och kväll från och till Krokek. Den fick i folkmun benämningen "arbetarbussen". Även i övrigt lockade HSB med generösa förmåner till dem som anställdes. Man ägde ju marken runt industriområdet och erbjöd folk att bygga nya stugor och om man jobbade tio år i företaget, fick man tomtmarken efterskänkt. 6 hus i området byggdes på dessa premisser, låt vara att samtliga är BoRo-hus, ett annat företag som införlivades med HSB i början av fyrtiotalet. Det anordnades också sommarutflykter, då även äkta hälften var inbjuden. Ibland med buss, eller som på bilden med båt. Ett förväntansfullt gäng har samlats på Kopparbo ångbåtsbrygga. De väntar på att skärgårdsbåten skall lägga till och ta dem med till utflyktsmålet Sanden, i S:t Anna skärgård. Båten kommer närmast från Sanviken, där den plockat upp dem som bodde där och i Krokekstrakten. Man får förmoda att resorna uppskattades av de anställda, för detta var nog inte så vanligt på den tiden. Det var i början på 50-talet och resorna man gjorde i övrigt, var nog på sin höjd in till stan! Då fick man förlita sej till Thors Omnibusstrafik, som gjorde nån tur om dagen till och från Norrköping. Sista arbetsdagen före julupphållet röjdes det undan och dukades till fest! Här ses till vänster Konrad Nilsson i samspråk med Ingenjör Lundqvist. Ingenjörn ser lite skeptisk ut, men samtidigt road! Han kände nog "Lilla Nisse" vid det har laget och var på sin vakt! Nilsson var en riktig spjuver som hade talets gåva, vilket vi grannbarn också fick utstå! Bjöd han oss på färska äpplen, var det inte alls säkert att dom var ätbara! Fast våra ansiktsuttryck när vi bet i surkarten roade honom! I början på 60-talet började det kärva inom marmorhanteringen. Lönerna sköt i höjden, men inom den här branchen var det svårt att rationalisera och konkurrera prismässigt. När det gällde golvbeläggning t.ex, blev ju moderna plastmaterial något som kom att synas t.o.m i nybyggda banklokaler, något som var vikt för marmor tidigare. Många hyreshus utrustades med konstmaterial i fönsterbänkarna, eller så var det inporterade bänkar från Portugal och Italien. Även i trappor slutade man använda marmor vid nyproduktion, nästan uteslutande betong var det som gällde i fortsättningen. Lagom till semestern 1962 tillkännagavs att Marmorbruket skulle bli nya ägare och den 1 juli trädde ägarbytet i kraft. Driften fortsatte dock, även om man förstod att dagarna var räknade och att en nedläggning var oundviklig. 1965 upphörde verksamheten och maskiner och utrustning forslades bort. De anställda som ville fick börja vid Marmorbruket och jag, min far Arthur och flertalet av de övriga arbetarna fortsatte inom yrket där. När jag som 15-åring anställdes vid HSB den 25 maj 1960, fick jag en timlön på 1:75 i timmen och arbetsveckan var 48 timmar. På vardagar jobbade vi 8,5 timme och 5,5 på lördagarna! Många unga har svårt att tro att man så långt fram som på 60-talet jobbade 6 dagar i veckan, men så var det faktiskt. Tillväxten i samhället var ju under 60-talet extrem och stora förändringar skedde. Lönerna steg kraftigt och arbetstiden kortades av i flera omgångar. Först sänktes arbetsveckan till 45 timmar och då jobbade vi varannan lördag! Sedan sänktes det till 42,5 timme och nu var vi lediga varje lördag, det gillade man som tonåring - tänk att få sovmorgon 2 dagar i sträck! I många fall innebär ju en industrinedläggning ett hårt slag för bygden, men så blev ju inte fallet här. Samma år som marmorhanteringen upphörde, invigdes ju Kolmårdens Djurpark! Parken invigdes på Kristi Himmelfärdsdagen 1965 och blev en betydligt större arbetsgivare än HSB. Framförallt betydde det att kvinnorna i bygden fick tillfälle att komma ut i arbetslivet, något som tidigare inte fanns så många möjligheter till. Där Djurparken ligger fanns förr många härliga skogsstigar och fina bärmarker. Bland annat fanns en stig som mynnade ut där Vildmarkshotellet nu ligger och fortsatte ner till en fyr som ligger på bergsidan vid Bråviksstranden. Det kallades röda berget och många är de tidiga söndagsmornar som far tog oss med dit ner för att meta abborrar. Skulle man gå samma väg i dag, fick man först ta sej genom elefantdalen och sedan korsa savannen! Snacka om strapatser! Men även på vår tid var varje promenad ett litet äventyr, då stigen dit ner var enormt brant och oländig på sina ställen! Men väl nere vid Bråviken, med maskburk och matsäck i bagaget, väntade några spännande timmar bakom flötet! Så mycket fisk minns jag inte att vi fick, men för oss ungar var ju själva äventyret den stora höjdpunkten! Fast även Kolmårdens Djurpark är ju ett äventyr, men var sak har förvisso sin tid!