Författare: Otto Holmsten, Norrköping Melodi: BarndomshemmetHar du skådat branten invid Bråviksstranden, där den nya banan högt sig slingrar fram, har du sett de väna, fagra blomsterlanden och den mörka furans jättelika stam? Då du sett en pärla uti Sveriges rike, någonting som aldrig mer du glömma kan, - stolta, vackra bild, som inte har sin like, och som mångas hjärtan och beundran vann. Men du fagra bygd, som tjusat har vårt sinne, sände till oss nyss så hemskt ett fasans bud, som har skakat alla, och som blir ett minne fullt av djupa suckar och av klagoljud. Högt däruppe skymtar i oktoberkvällen hela raden vagnar av ett upplyst tåg, liten stjärna blickar ned från himlapällen över mörka skogen, över dyster våg: då, o fasa, störtar plötsligt höga vallen, hela trakten ekar av ett väldigt dån, och då vaknar granen och då vaknar tallen undrande var hemska ljudet kom ifrån. Ack, så hastigt och så svårt kan färden ändas på vår levnadsbana här i livets gång, fröjden kan så lätt i bittra sorger vändas och vår glädje bytas uti klagosång. Nyss så fridfullt stilla låg den vackra trakten, intet ljud av smärta störde hennes ro, solen hade dalat och i aftonprakten skogen alla fåglar sökt sitt bo: blomman hade somnat uti äng och dikten, då den hastigt väcktes av en våldsam röst, och den lilla vågen utanför i viken stördes utav dånet i den mörka höst. Allt var död och jämmer i den mörka natten, sårade och döda lågo om varann, intet ljus, som lyste över land och vatten, och det dröjde länge innan hjälpen hann. Fasanfulla stunder när en brusten stämma ivrigt hördes ropa sin käras namn, och som i det sista alla kära hemma ännu ville sluta i sin öppna famn: omvärvd utav lågor hördes pilten kvida, sökande sin moders bröst, så glad och kry, som med lilla barnet tryckt invid sin sida såg den lilla stjärnan uppå himlens sky. Nu ligga båda fridfullt i sin kista - liten pilt han slumrar på sin moders arm - liksom här på jorden ännu i det sista bunden utav kärlek - ständigt lika varm. O, vad sorg och smärta månget hjärta sårar, vilken bitter saknad i så månget hem: Herre Gud, som tröstar - torka alla tårar och giv kraft och styrka nu till alla dem, som i olycksstunden skilts från sina kära och som här i livet mistat ha sitt stöd - Du, som själv har lovat våra bördor bära, sänd Din hjälp till alla uti sorg och nöd. Tyst och fridfullt stilla ligger åter nejden, ingen klagan mer den mörka skogen når, friden kommit åter efter svåra fejden, men den faller ännu ögats heta tår. Aldrig kan den glömmas innerst i vårt sinne fasansfulla natten med dess ack och ve - över Getåtrakten stannar kvar ett minne och en bild av fasa och förödelse.
Texten är hämtad ur Sånghäfte med samma namn
publicerad av Järnvägarnas Museiföreing, Linköping.
