ARKEOLOGISK
SOMMAR I
KOLMÅRDEN
Tidningsartikel ur NT från 1936 Av Torsten Engström

Arkeologiska utgrävningar fånga, särskilt om de ge märkliga fynd, i hög grad allmänhetens intresse. Det ligger trots det strängt vetenskapliga allvaret något av det gamla skattsökandets sällsamma tjusning över en sådan undersökning. Denna ha de som i Krokek bygga och bo, i rikt mått fått erfara under den förflutna sommaren. Där har nämligen två stora - var på sitt sätt märkliga utgrävningar gått av stapeln.
Fil d:r Arthur Norden har grävt i de gamla husgrunderna vid Bodaviken, och antikvarien Axel Bagge har slutfört sin förra sommaren påbörjade undersökning av stenåldersboplatsen vid Marmorbruket. Sommaren på Kolmården har således varit i rätt hög grad arkeologiskt betonad, och de märkliga fynd som gjorts .ha låtit tala om sig långt utom bygdens gränser.
Sedan många år har det varit ett önskemål att få den gamla gårdsanläggningen vid Bodaviken - en fullkomlig parallell till den märkliga forngården vid Ringstad i Ö. Eneby - daterad. En under-
sökning av några av de till gården hörande gravarna år 1926 pekade närmast på folkinvand-
ringstid och tidig vikingatid, och det fanns skäl antaga, att gården kunde vara samtidig med dessa. Det var för att lösa detta problem som Östergötlands specielle forskare, d:r Norden, satte igång en utgrävning där, då juli var som hetast. Trots att det anslag han förfogade över för ändamålet var ungefär en tiondel av vad som verkligen behövdes, gick han till verket med frejdligt mod, och hans såll rasslade i ett från arla morgon till sena kvällen under tre veckors tid. Husgrund efter husgrund frilades, och en dag glänste rödaste guld i sållet. Man förstår utgrävarens glädje - hans enda guldfynd under en lång och arbetsfylld forskargärning. Det var väl icke heller utan en viss tacksam glädje som gårdens upptäckare tog den lilla guldplåten med människofigurer i sin hand. Mer än en skrattade nämligen, då han vågade antaga, att gårdsanläggningen var förhistorisk. Fyndet - unikt för Östergötland - har en synnerligen märklig innebörd, som d:r Norden väl i sinom tid kommer att klargöra i denna tidning. Han ansåg sig kunna datera detsamma till 600-talet. Därmed var en gräns för gårdens ålder bakåt i tiden given, men genom en rad andra fynd kan dess historia följas in i sen medeltid - ett strålande exempel på konservatismen hos våra gamla gårds- och byanläggningar.
Säkerligen kommer utgrävaren att själv för N. T: s läsare berätta om, hur gården vid Bodaviken timrades på sin ås under folkvandringstid och sedan levde sitt liv trots tidens stormar under minst 700 år. Guld i husgrunderna vid Bodaviken! Var det en nedärvd skattsökarinstinkt, vilken tagit sig så många sorgliga uttryck i mängder av förstörda forngravar, som gjorde sig påmind, då intresset för d:r Nordens förehavande helt plötsligt ökades med hundratals procent? Kanske! De problematiska stenraderna vid Bodaviken hade ju de flesta sett förut, jordsållning likaså, och den fryntlige i en hast mycket solbrynte doktorn såg man ju var dag. Men se guld - och så gammalt guld i hembygdens jord - det var något annat!
Tyvärr satte ett staket klätt med taggtråd samt markägarens önskan att ej få betet nedtrampat, stopp för de många intresserades önskan att få se den på en gång så märkvärdig vordna utgrävningsplatsen. Besvikelsen mildrades emellertid högst betydligt av utgrävaren, ty om kvällarna berättade han med känd bravur på Sandvikens gator och torg för vem som ville höra på om sina fynd och om den roll, den gamla gården kan ha spelat i bygdens historia. Tacksamma åhörare saknades icke, ty få kan som d:r Norden konsten att popularisera sin vetenskap.
Snabbt runno dagarna hän. Sållens rassel tystnade vid Bodaviken, och korna kunde åter i upphöjd ro idissla det sköna gräset på grunderna av bygdens märkligaste gård.

* * * * *

D:r Bagge har utgrävt c:a 400 kvm,
vid Marmorbruket

När hösten strödde sina första gula stänk i björkarna vid Marmorbruket, var antikvarien Bagge färdig med sinmånadslånga stenåldersundersökning där. Därmed hade ett utgrävningsarbete av betydande mått slutförts. Medräknas fjolårets utgrävning bar c: a 400 kvm. undersökts. Detta är visserligen ej rekord för Östergötland - av den märkliga stenåldersboplatsen ute i Dags mosse vid Alvastra har c:a 800 kvm. utgrävts - men vad resultaten beträffar är man frestad att använda uttrycket rekord. Ty d:r Bagge fann praktiskt taget allt vad en arkeolog med mycket stora pretentioner i fråga om intressanta och upplysande fynd kan begära. De vunna resultaten komma säkerligen att klara upp många dunkla punkter i stenålderns historia.
Det var utan tvivel ett lyckligt val, då d:r Bagge bestämde sig för att fortsätta sina stenålders-
undersökningar på Kolmården med utgrävningen av Fagerviksboplatsen vid Marmorbruket. Så gott som dagligen gjordes nämligen märkliga och betydelsefulla fynd. Undra på att utgrävarens alltid vänliga och fryntliga ansikte strålade i kapp med den ljuvliga sensommarsolen, som så blitt blickade ned på hans förehavande!
Av de många fynden väckte kanske det överraskande stora antalet skelett det största intresset hos allmänheten. Det första var som bekant synnerligen väl bibehållet och överfördes till Statens historiska museum.
Fyndet blev signalen till en formlig folkvandring till fyndplatsen och allmänt samtalsämne! Mer än en skakade betänksamt på huvudet vid upplysningen, att den döde legat i sin grav minst 4,000 år. Det dröjde icke heller länge, förrän man ansåg sig ha löst gåtan på ett förnuftigare och åtminstone för fantasin mera tilltalande sätt än utgrävaren. Skelettet var natur-
ligtvis efter en smålänning, som för c:a 60 år sen försvann på bruket.
Nå, var och en har ju rätt att tro vad han vill, men d:r Bagge är utan tvivel på säkra sidan. Skelettet låg nämligen under ett lager av lagda stenar, och såväl över som under detsamma fanns kulturlager med stenålderskeramik. Detta stenlager kunde sedan följas vid den fortsatta gräv-
ningen över ett rätt stort område och dolde ytterligare fem skelett. Huruvida stengolvet ifråga markerar hyddbottnar, kommer sannolikt att visa sig, då grävningsplanens olika blad samman-
ställas till en karta. D:r Bagge höll emellertid detta för sannolikt. I så fall. har de döda begravts under hyddornas golv. Skeletten voro svårt skadade och kunde ej upptagas hela. I ett fall kunde man göra den intressanta iakttagelsen, att den döde nedlagts i en c:a 70 cm. lång grop, 20 cm. djupare än det .först anträffade skelettet, samt att liket lagts i s. k. hockerläge, d. v. s. med knäna uppdragna under hakan. Något gravgods i form av en yxa e.d. hade underligt nog icke följt den döde i graven.
* * * * *

Ytterligare två keramikstilar
konstaterade

I de massor av skärvor från stenåldersfolkets lerkärl, som framgrävdes, fick professor Birger Nermans schema över boplatskeramikens orneringsstilar ett verkligt generalprov. På grundval av sitt material från utgrävningarna av de först kända stenåldersboplatserna vid Säter i Kvarsebo indelade han redan år 1911 keramiken och dess ornering i tre grupper, motsvarande tre utvecklingsskeden, nämligen Säter II, III och IV. Denna indelning håller alltjämt streck, men dessutom kunde d:r Bagge konstatera förekomsten av ytterligare två stilar, en något yngre än Säter IV och en äldre än Säter II. Den sistnämnda är av mycket stort intresse, emedan den kan parallelliseras med motsvarande keramik från viktiga fyndplatser i landet. I boplatsen vid Fagervik avlösa således icke mindre än fem olika stilarter varandra på olika nivåer, något, som hittills såvitt författaren känner, ej förut iakttagits på någon annan plats och visar, att stenålders-
folket under hela den yngre boplatstiden uppehållit sig där.
Uppe i skogskanten hade d:r Bagge sitt högkvarter, täckt med korrugerad plåt, vad nu detta skulle tjäna till för en person, som perfekt tycks kunna beställa solsken fr.o.m. en tidpunkt t.o.m. en annan. Eller vad skall man tro: Före utgrävningens början var vädret dåligt, men den måndag d:r Bagge satte spaden i jorden, steg solen fram i all sin glans. Han slutade en lördag kl. l och kl. 1,15 stod regnet som spön i backen! Men skjulet hade dock en uppgift: Det fylldes så småningom med lådor, som innehöllo rara ting - yxor i långa banor och av skiftande typer, ben av människor och djur och mycket annat. Bland detta mycket annat fanns en underlig liten tingest, som låg i förnäm avskildhet, förpackad i mjukaste silkespapper - en lerskulptur av en säl c:a 9 cm. lång. Dylika fynd av stenåldersskulpturer äro ytterst sällsynta och för Östergötlands del det andra. Även det första fyndet, en liten figur sannolikt föreställande ett vildsvin, gjordes av d:r Bagge vid fjolårets utgrävning av Åbyboplatsen. Man föreställer sig, att dessa figurer varit idoler med vars hjälp stenåldersjägaren velat frambesvärja det villebråd han eftertraktade - således något i stil med den innebörd, som inlägges i djurframställningarna i den Franska och spanska grottkonsten från den äldsta stenåldern.
* * * * *

En 4000-årig härd som gåva
till Marmorbrukets skola

En av de sista utgrävningsdagarna bjöd på om inte en sensation så i alla fall ett intressant fynd i form av en synnerligen väl bibehållen härd av sten c:a 1,20 m. i diameter. Stensatta härdar ha varit få på boplatsen. Att upptaga densamma hel för Statens historiska museums räkning lät sig icke göra, och dessutom har museet redan en sådan från Alvastra. Dr Bagge skänkte därför härden till Marmorbrukets skola, och disp. Lönnqvist, som följt utgrävningen med stort intresse, lät tillverka en stor stabil låda, i vilken den intressanta pjäsen kommer att monteras.
Det är sannerligen inte var dag som en skola erhåller en 4,000-årig eldstad som gåva. Men d:r Bagge och därmed Statens historiska museum fick också en vacker gåva. Grevinnan D. Reuterskiöld och Nya Marmorbruks A.-B. tillhandahöll nämligen gratis all arbetskraft vid årets utgrävning.
Så var den arkeologiska sommaren på Kolmården ett minne blott, men ett minne, som sent kommer att blekna. Det behöver knappast säga., att d:r Bagge blev mycket populär, icke minst därigenom, att han aldrig tröttnade att älskvärt visa sina fynd för de många, som besökte den märkliga platsen. På det sättet grundlägges ett levande intresse för våra fornminnen hos allmänheten till nytta icke minst för vetenskapen själv. Ty huru många av landets främsta fyndplatser äro upptäckta av vetenskapsmän? Är det icke i stället så, att det är tack vare lekmäns intresse, som mycket kunnat räddas åt vetenskapen. Mycket har också tyvärr gått förlorat eller mist sitt vetenskapliga värde tack vare bristande kunskap hos finnaren. Det är därför av vikt, att allmänheten får klart för sig, att ett fynd eller en fyndplats först får sitt verkliga värde och intresse vid en fackmässig undersökning.